Mina fristäder. Nej, inte frikort :)
Vi har alla platser där vi kan stanna upp och andas, vara oss själva, hitta lugn eller vad vi nu behöver göra. En del åker hem till mamma, en del ut till havet och vissa lägger sig raklång på en gräsmatta och stirrar rakt upp i himlen när de behöver tid för återhämtning och "baravara". Mina fristäder är hemliga för andra, ingen vet vart jag tar vägen och gömmer mig när jag behöver tid att andas - och tar mig den tiden. Kan dock säga att jag trivs bäst nära vatten eller nära solnedgången eller nära båda när det blir så.
Det är det bästa som finns, att lyssna till sitt eget hjärta, sina egna tankar, och få ro att tänka klart.
Fristaden behöver inte vara människo-fri, huvudsaken är att där finns tystnad som man bär ensam eller delar med någon annan.
Min fristad, väntar alltid på mig och jag är alltid lika välkommen.
Så är det. Jag är så glad att jag har den.
Solnedgången är oerhört rogivande.
Fristadsljus.
Vid vattnet blir jag stark.