När mörkret faller

Jag ligger i mörkret.
Mitt hjärta slår så hårt att det tar volter och jag får svårt att andas.
Bruset i öronen är bedövande och på samma sätt, härligt.
Som att vistas i ett hav av vågor gjorda av bomull där vinden är den enda musiken.
Jag andas. Långsamt.
Djupa andetag långt ner i bröstet för att fylla mina lungor med luft och syre.
Jag lyssnar.
Inga ljud.
Utanför dörren vet jag att det är svart.
Grannarna sover och porten två trappor ner öppnas inte.
Jag hade hört om den slog igen.
Jag hade känt draget om den öppnades.
Jag hör mitt hjärta.
Det slår inte lika fort nu men jag hör det bulta, hårt.

Hörde jag nåt?
Jag sätter mig upp och lyssnar.
Inga ljud utanför min dörr men var det inte nåt i trappan?
Det knäppte.
Var det steg?
 
Jag är stel som en pinne och sitter helt tyst, utan att röra mig.
Lyssnar efter ljud men hör bara tystnaden, som dånar i mig.
 
När katten går över golvet knakar det i parketten.
Jag hör precis vilket rum hon befinner sig i.
Känner hennes rörelser när hon hoppar upp i fotändan på min säng för att lägga sig.
 
Sakta lägger jag mig ner igen.
Blundar.
Andas.
Försöker sova.
 
Domnar bort, sakta.
Flyter iväg in i bomullsvågorna igen och hör musiken från vindens andetag igen.
Slumrar.
 
När mörkret faller, vaknar något i mig.
Något som jag inte visste, att jag hade.
Förrän nu.
53 år och mörkrädd.
Ibland.