I skuggan av en barndoms vän - Lena

Idag skulle du ha fyllt 48 år. Min barndoms bästa kompis som jag gjorde så mycket bus tillsammans med.
Vi som tjuvrökte, vi som kollade killar, spanade in killarna i nian när vi gick i sjuan, vi som åkte moppe olagligt,  vi som hånglade med varann och provkysste varann när vi var tolv, vi som sminkade oss hårt och gick på fritidsgården tillsammans till Magnus Ugglas "Varning på stan"  , vi som fiskade på landet, red på islandshästar, som tränade gymnastik och som läste läxor ihop. Vi som höll ihop i vått och torrt och hade tusen hemlisar som ingen annan visste. Vi, som testade hasch tillsammans men som bestämde oss gemensamt för att aldrig börja med sån skit.

När jag fick barn så tappade vi kontakten. Du, blev aldrig mamma, men umgicks med din systers barn och du satsade hårt att utbilda dig och göra karriär. Jag fick via min mamma hela tiden uppdateringar om dig, hur du nu var professor i barntrauma inom kirurgin,  hur du var i Tanzania och arbetade med barnen där, hur du var sambo med en ny man och vart dina föräldrar placerades när de blev gamla.
När dina föräldrar dog så ville jag ta kontakt med dig och fråga hur du mådde.
De dog båda inom loppet av ett år och jag hade en känsla av att du nu var vilsen, för du var ganska hårt styrd som barn och tonåring. Jag ville veta hur du kände och tacklade livet när du nu stod själv, utan styrande föräldrar.

Jag sökte efter dig på Facebook.
Jag letade efter ditt telefonnr på Eniro.
Det gjorde jag den 24 Maj 2012.
 
Den 26 Maj 2012 slängde du dig framför ett tåg.
Ingen vet varför.
Jag fick veta via min pappa och jag gick självklart på  din begravning.

Där fanns du på bild,  iklädd läkarrock, med stetoskop i öronen och en nalle i famnen.
Allt man talade om var vilka fantastiska prestationer du gjort, hur duktig du var inom ditt yrke, 
hur bra det gått för dig.

Ingen,  pratade om Lena som den varma, ömma och engagerade person du var.
Den fina vännen, dottern, systern, kusinen och mostern.

Jag grät på din begravning. Jag grät nog mest av alla.
Du, min barndom, låg där i spillror och det gjorde mig så ont.

Jag hade så gärna, velat höra din röst och säga hur mycket du betytt.
Jag tror att jag hade lika stor plats  i ditt hjärta som du i mitt.
Nånting säger mig det.

Men jag hann aldrig säga det.
 
Kram