Prestationsångest

Så nu sitter jag här med jordens prestationsångest.
Jag vet inte varför, när eller hur men plöstligt flög den på mig bara.
Som ett ilsket bi som inte vill sluta surra i min kropp.
Jag har nytt uppdrag och gör nya saker och helt plötsligt har jag nya förväntningar på mig.
Min lilla hjärna har då bestämt sig för att vara enormt påtryckande med att berätta att jag minsann inte kan detta och att jag minsann ska bevisa att jag faktiskt kan.
För vem då?
Det blir en jobbig krock i skallen som kallas prestationsångest.
Jag vet för övrigt att jag kan och att jag inte behöver bevisa något men ändå är känslan där.
Har haft det som tonåring vid nåt tillfälle och som chef då och då när jag kallade det för mina
"jag är sveriges sämsta chef-dagar".
Slår mig i huvudet och straffar mig själv och anser att jag nog är rätt kass ändå.
Varför ? liksom.
Det var längesen senast och det är verkligen ingen känsla jag rekommenderar alls.
I lördags var jag på fest hos en kollega och facklig vän.
Där var massor, eller faktiskt enbart, politiker och kommunalråd och höga chefer.
Vi hade mycket roliga diskussioner och prat.
Det blir ju mycket politiskt snack i en sådan miljö och jag fick redan då lite ångest över att sällskapet P inte trivdes och försökte bryta andra att prata om annat än arbete.
Vilket är svårt, i det sällskapet.
Sen har känslan inte lämnat mig.
Jag blir inte fri.
Arbetar hemifrån idag på förmiddagen och har en skum känsla i kroppen hela tiden.
Försöker verkligen att bara gå vidare, jobba och göra mitt bästa men just nu i detta nu så säger magen att jag kan göra allt bättre. 
Precis allt.
 
BLÄ. 
Nu har jag skrivit av mig  det en stund, så nu kanske det lättar lite.
 
Håll tummarna för det.
 
Hej o hå.