En hälsning från ett femtioettårigt barn
Ibland blir jag så förbannad på mig själv att fantasin man har som barn, inte får leva ut när man är vuxen.
Den liksom slipas bort med åren.
Jättetrist!
När jag var liten älskade jag att leka i timmar med mina egna saker och med mitt eget sällskap.
Trollen hade olika namn och världar, och de interagerade med varandra och det blev olika situationer som jag tyckte var roligt att hantera.
Barbiedockorna likaså, de bytte kläder för varje situation och de hade olika röster när man lekte med dem.
Ute i naturen fanns träd som blev hästar, grenar som blev gungor, blommor som blev mat, och så vidare.
Den liksom slipas bort med åren.
Jättetrist!
När jag var liten älskade jag att leka i timmar med mina egna saker och med mitt eget sällskap.
Trollen hade olika namn och världar, och de interagerade med varandra och det blev olika situationer som jag tyckte var roligt att hantera.
Barbiedockorna likaså, de bytte kläder för varje situation och de hade olika röster när man lekte med dem.
Ute i naturen fanns träd som blev hästar, grenar som blev gungor, blommor som blev mat, och så vidare.
Varför försvinner den sidan när man åldras?
Jag är ändå ganska barnslig för att vara femtioett men jag kan trots det sakna den där livfulla, fantasirika sidan utan några direkta gränser för idéer.
Jag är ändå ganska barnslig för att vara femtioett men jag kan trots det sakna den där livfulla, fantasirika sidan utan några direkta gränser för idéer.
Vet nån hur man gör för att väcka den till liv?
Isåfall tar jag tacksamt emot tips.
Isåfall tar jag tacksamt emot tips.
TACK.