En söndag i april , på en parkbänk i solen..

 
 
 
 
 
 
Jag kan förstå  de människor som inte vet vart eller vad de vill med livet.
Det är svårt att bestämma sig och göra val som känns hundra procent rätt.
Hur man än vänder sig så är rumpan bak och någon har alltid åsikter om vad som kunde gjorts bättre, eller på ett annat sätt.
Min väg i livet är min väg.
Ingen annan kan tala om vad som är rätt eller fel för mig, vad jag borde ha gjort eller vad jag behöver göra.
Jag resonerar så om andra människor också , och försöker verkligen att inte påverka dem eller  styra deras riktning . Nåväl förutom mina barn då, när de väljer vägar som leder till droger så kommer jag alltid skrika högt.
Men annars liksom.
Varför har människor i allmänhet så mycket åsikter om
Allt?
Jag fattar inte riktigt det.
Vem säger att vi måste tycka, om saker och ting ?
Det är få som kan konsten att lyssna, vara i nuet, och försöka förstå andra.
Vårt samhälle idag gör att vi inte hinner med det, att mötas på djupet och se varandra.
Jag ogillar att det är så, men har ju själv bidragit till att vara med och skapa det.
Så därför har jag bestämt mig.
Jag kommer inte att göra någon form avvåld på mig själv mer.
Jag kommer lyssna på mitt inre, följa mitt hjärta, och göra val där efter.
Jag gör det redan nu, men kan bli ännu bättre. på att lyssna på mig själv.
Det tror jag att alla kan bli.
 
Det var dagens tanke och ord från mig, någonstans på en parkbänk i solen .
 
En humla surrar bredvid mig, solen skiner och jag bara ÄR.
 
Underbart.
 
Vår i Göteborg! <3