Ur min synvinkel
Jag talade med en vän för ett tag sedan.
I och för sig inget ovanligt men det som skilde sig åt denna gången var att vi pratade om sådant vi inte visste om varann.
Saker vi inte berättat, för någon eller väldigt få, av olika orsaker.
Vi har känt varann länge.
Vi kan varann. Nästan hundra procent.
När det var min tur att berätta satt vederbörande tyst och lyssnade.
Sen sa hen, med långsam röst:
Du behöver få din historia berättad Helena.
Du kan inte gå i graven en vacker dag utan att dina efterlevande vet och har hört din historia.
Där bestämde jag mig.
Jag skriver min historia, på mitt sätt, ur min synvinkel.
Ostörd, i tystnad och med mina ord.
Min historia, ur min synvinkel.
Kanske blir det en bok.
Kanske en novell.
Vem vet.
❤